Skriv till filpar (.pack och .idx), där <basnamn> används för att bestämma namnet på filerna som skapas. När detta alternativ används skrivs de två filerna i ett par som <basnamn>-<SHA-1>.{pack,idx}. <SHA-1> är en hash baserad på paketinnehållet och skrivs till kommandots standardutdata.

Skriv paketinnehållet (det som annars skulle ha skrivits till .pack-filen) till standardutdata.

Läs revisionsargument från standardinmatningen i stället för enskilda objektnamn. Revisionsargumenten bearbetas på samma sätt som i git rev-list med flaggan --objects, där commit-argumenten bygger listan över objekt som skrivs ut. Objekten i den resulterande listan packas. Förutom revisioner accepteras även rader med --not eller --shallow <SHA-1>.

Det här implicerar --revs. När listan med revisionsargument från standardinmatningen bearbetas begränsas de packade objekten till sådana som inte redan är packade.

Det här implicerar --revs. Utöver listan med revisionsargument från standardinmatningen behandlas det som om alla referenser under refs/ har angetts för inkludering.

Inkludera annoterade taggar som inte uttryckligen efterfrågats om objektet de pekar på ingår i den resulterande packfilen. Detta kan vara användbart för att skicka nya taggar till inhemska Git-klienter.

Läs basnamn för packfiler (t.ex. pack-1234abcd.pack) från standardinmatningen i stället för objektnamn eller revisionsargument. Det resulterande paketet innehåller alla objekt som listas i inkluderade paket (de som inte börjar med ^), med undantag för objekt som listas i exkluderade paket (de som börjar med ^).

Packar oåtkomliga objekt i ett separat "cruft"-paket, markerat av att en .mtimes-fil finns. Används vanligtvis av git repack --cruft. Anroparen anger en lista med paketnamn och markerar vilka paket som ska vara kvar i kodförrådet samt vilka som ska raderas (markerade med prefixet -). Innehållet i cruft-paketet är alla objekt som inte finns i de överlevande paketen och som inte har passerat respitperioden (se --cruft-expiration nedan), eller som har passerat respitperioden men är nåbara från ett annat objekt som inte har gjort det.

Om detta anges tas objekt bort från cruft-paketet om de har en mtime äldre än <approxidate>. Om det inte anges (och --cruft används) tas inga objekt bort.

Dessa två alternativ påverkar hur objekten i paketet lagras med deltakomprimering. Objekten sorteras först internt efter typ, storlek och valfritt namn, och jämförs mot andra objekt inom --window för att se om deltakomprimering sparar utrymme. --depth begränsar maximalt deltadjup; om djupet blir för stort påverkas prestandan vid uppackning, eftersom deltadata måste appliceras så många gånger för att nå det nödvändiga objektet.

Det här alternativet lägger till en extra gräns ovanpå --window; fönsterstorleken skalas dynamiskt ned så att den inte tar mer än <n> byte i minne. Det är användbart i kodförråd med både stora och små objekt för att undvika minnesbrist med stort fönster, men ändå kunna dra nytta av stort fönster för mindre objekt. Storleken kan ha suffixet "k", "m" eller "g". --window-memory=0 gör minnesanvändningen obegränsad. Standardvärdet hämtas från konfigurationsvariabeln pack.windowMemory.

I ovanliga fall kanske ditt filsystem inte kan skapa filer större än en viss storlek. Då kan detta alternativ användas för att låta kommandot dela upp utdata-packfilen i flera oberoende packfiler, där varje fil är högst den angivna storleken. Storleken kan ha suffixet "k", "m" eller "g". Minsta tillåtna storlek är 1 MiB. Standard är obegränsat, om inte konfigurationsvariabeln pack.packSizeLimit är satt. Observera att alternativet kan ge ett större och långsammare kodförråd; se diskussionen i pack.packSizeLimit.

Den här flaggan gör att ett objekt som redan finns i ett lokalt paket med en .keep-fil ignoreras, även om det annars skulle ha packats.

Den här flaggan gör att ett objekt som redan finns i det angivna paketet ignoreras, även om det annars skulle ha packats. <pack-name> är packfilens namn utan inledande katalog (t.ex. pack-123.pack). Alternativet kan anges flera gånger för att behålla flera paket.

Den här flaggan gör att ett objekt som redan finns i ett paket ignoreras även om det annars skulle ha packats.

Den här flaggan gör att ett objekt som lånats från en alternativ objektlagring ignoreras även om det annars skulle ha packats.

Skapa bara ett packat arkiv om det skulle innehålla minst ett objekt.

Förloppsstatus rapporteras som standard i standardfelströmmen när den är kopplad till en terminal, såvida inte -q anges. Denna flagga tvingar fram förloppsstatus även om standardfelströmmen inte dirigeras till en terminal.

När --stdout anges visas förloppsrapportering under faserna för objekträkning och komprimering men undertrycks under utskrivningsfasen. Orsaken är att utströmmen i vissa fall är direkt kopplad till ett annat kommando som vill visa egen förloppsstatus medan inkommande packdata behandlas. Den här flaggan är som --progress, men tvingar även fram förloppsrapportering under utskrivningsfasen även när --stdout används.

Det här används för att implicera --all-progress när visning av förlopp aktiveras. Till skillnad från --all-progress tvingar denna flagga inte i sig fram någon förloppsvisning.

Denna flagga gör att kommandot inte rapporterar sina förlopp i standardfelströmmen.

När ett packat arkiv skapas i ett kodförråd som redan har paket återanvänder kommandot befintliga deltan. Det kan ibland ge ett något suboptimalt paket. Den här flaggan säger åt kommandot att inte återanvända befintliga deltan utan beräkna dem från grunden.

Den här flaggan säger åt kommandot att inte återanvända befintlig objektdata alls, inklusive objekt som inte deltakomprimerats, vilket tvingar omkomprimering av allt. Detta implicerar --no-reuse-delta. Användbart endast i sällsynta fall där man vill tvinga en annan komprimeringsnivå för all packad data.

Anger komprimeringsnivå för nyskapad komprimerad data i det genererade paketet. Om den inte anges bestäms nivå först av pack.compression, därefter av core.compression, och blir annars -1 (zlib-standard). Lägg till --no-reuse-object om du vill tvinga en enhetlig komprimeringsnivå för all data oavsett källa.

Växla algoritmen "sparse" för att avgöra vilka objekt som ska ingå i paketet när den kombineras med alternativet "--revs". Algoritmen traverserar bara träd som förekommer i sökvägar som introducerar nya objekt. Detta kan ge tydliga prestandavinster när ett paket beräknas för att skicka en liten ändring. Det är dock möjligt att extra objekt läggs till i packfilen om de inkluderade incheckningarna innehåller vissa typer av direkta namnbyten. Om detta alternativ inte anges används värdet i pack.useSparse, som är true om inget annat angetts.

Skapa ett "tunt" paket genom att utelämna gemensamma objekt mellan sändare och mottagare för att minska nätverksöverföring. Alternativet är bara meningsfullt tillsammans med --stdout.

Optimera ett paket som ska skickas till en klient med ett grunt kodförråd. Detta alternativ, i kombination med --thin, kan ge ett mindre paket på bekostnad av hastighet.

Ett packat arkiv kan uttrycka basobjektet för ett delta antingen som ett objektnamn på 20 byte eller som en offset i strömmen, men mycket gamla Git-versioner förstår inte det senare. Som standard använder git pack-objects bara det förra formatet för bättre kompatibilitet. Detta alternativ tillåter kommandot att använda det senare formatet för bättre kompakthet. Beroende på genomsnittlig längd på deltakedjor minskar alternativet vanligtvis den resulterande packfilen med 3-5 procent.

Anger hur många trådar som ska startas vid sökning efter bästa deltaträffar. Detta kräver att pack-objects är byggt med pthreads, annars ignoreras alternativet med en varning. Syftet är att minska packningstiden på flerprocessormaskiner. Mängden minne som krävs för deltasökfönstret multipliceras dock med antalet trådar. Om 0 anges låter Git automatisk upptäcka antalet CPU:er och sätta trådantalet därefter.

Detta är endast avsett att användas av testsviten. Det gör det möjligt att tvinga fram versionen för det genererade paketindexet och att tvinga fram 64-bitars indexposter på objekt som finns ovanför den givna offseten.

Med detta alternativ packas föräldrar som döljs av grafts ändå.

Utelämnar vissa objekt (vanligtvis blobbar) från den resulterande packfilen. Se git-rev-list[1] för giltiga former av <filter-spec>.

Stänger av alla tidigare argument av typen --filter=.

Ett felsökningsalternativ som hjälper till med framtida utveckling av "partiell klon". Det här alternativet anger hur saknade objekt hanteras.

Utelämna objekt som är kända för att finnas i promisor-fjärren. (Syftet med alternativet är att bara arbeta på lokalt skapade objekt, så att vi vid ompackning fortfarande behåller skillnaden mellan lokalt skapade objekt [utan .promisor] och objekt från promisor-fjärren [med .promisor].) Detta används med partiell klon.

Objekt som inte kan nås från referenserna i paket namngivna med alternativet --unpacked= läggs till i det resulterande paketet, utöver de nåbara objekt som inte finns i paket markerade med *.keep-filer. Detta implicerar --revs.

Packa oåtkomliga lösa objekt (och ta bort deras lösa motsvarigheter). Detta implicerar --revs.

Behåll oåtkomliga objekt i lös form. Detta implicerar --revs.

Begränsa deltaträffar baserat på "öar". Se DELTA ISLANDS nedan.

Under deltakomprimering grupperar Git objekt som kan vara lika, baserat på heuristik som använder objektets sökväg. Att gruppera objekt med exakt sökvägsmatchning är bra för sökvägar med många versioner, men det finns fördelar med att hitta deltapar över olika fullständiga sökvägar. Git samlar objekt efter typ, sedan efter ett "name hash" av sökvägen och därefter efter storlek, i hopp om att gruppera objekt som komprimeras väl tillsammans.

Utför komprimering genom att först organisera objekt efter sökväg, och därefter köra ett andra pass som komprimerar över sökvägar som vanligt. Detta kan förbättra deltakomprimeringen, särskilt när filnamn orsakar kollisioner i Gits standardalgoritm för name-hash.